Här kommer andra delen av Jonas Svenssons historik om Ukuleleklubben
HÖSTEN 1997 T.O.M. 1998
Klubben travar nu vidare, medlemsantalet ökar stadigt, klubbträffarna börjar stöpas i en form som många tycks trivas med, vissa aktiviteter kvarstår ännu: som ”Kvällens Artist”.
I januari 1998 hålls det första årsmötet, med väljande av nya styrelsemedlemmar och en kul fest efteråt. Hösten 98 påbörjas planerna för nästa Festival. Sätt denna långa framförhållning i kontrast till den första, som iscensattes på bara fem månader!
September-mötet 98 var det sista i Änggården, vi fick inte hyra där längre. Eva Olivia löste bekymret genom att ”fixa in oss” hos Visans Vänner i deras byggnad ”Kustens Hus” vid Tysklandsterminalen. På detta möte hördes för första gången en ensemble som kallade sig för ”Tjejligan”. Detta var embryot till den konstellation vi idag känner som Ukulele Ladies. Det fanns också en förväntan på att karlarna i klubben skulle sätta upp en motsvarande ensemble, presumtivt under namnet ”Gubbröran”. Några nappade och satte ihop ett nummer till en av klubbträffarna, därefter lades idén åt sidan.
Antal medlemmar nu: 70.
27 december vräkte Göteborgs-Posten på med en helsida om ukulele i allmänhet och klubben i synnerhet. Hittills ett av de bättre reportagen om oss.
1999 – mycket händer
I början av året börjar klubben spela in en CD-skiva, där både interna grupperingar och enskilda medlemmar kommer till skott med låtar av alla de slag. Ukulele-Bandet plockar fram sina bästa stycken och spelar in dem live på Kustens Hus och Artisten vid Götaplatsen.
Fodraltävlingen på april-mötet var mycket kul! Lennart A vann med sitt hemsydda ukulelefodral kallat ”könet”, delat med Tage F som visade upp ”Älskarinnan”!
Stort fokus från alla inblandade på festivalarrangemangen. Bandet har ett flertal spelningar under våren, maj månad blir minst sagt hektisk: det är så mycket som måste klaffa.
Dagarna innan festivalen hyllar klubben sin favorit Povel Ramel med en specialföreställning på Stenhammarsalen, ”Absolut Ramel”. Ett antal olika artister från klubben och externa framför ett urval Ramel-låtar uppbackade av synnerligen kompetenta musiker, blås och allt vad som hör därtill. Speciellt roligt var Peter Harryson som framförde ”Gräsänkling blues” som en dikt, framförd av en som har lite ont i håret, så att säga. Peter fick sen pris från klubben som Årets Glädjespridare, då han tyvärr inte kunde närvara vid festivalen på lördagen.
Uno ”Myggan” Ericsson höll ett roligt och hjärtinnerligt hyllningstal i diktform till Povel. Tyvärr blev detta hans sista framträdande då han kort tid efteråt blev sjuk, och senare avled.
Den ende som inte spelade Povel-låtar var Povel själv, som kom upp på slutet och framförde ”Tack! Tack! Tack!”. Han hade helt enkelt satt ny text till George Formby´s ”They can´t fool me” och sjöng den till Nimrods komp. Efter föreställningen väntade en heltrevlig middag på Villa Viktor Rydberg som pågick till sent –eller tidigt, om man så vill.
UKULELE-FESTIVAL #2, 29 MAJ 1999
Åter till Slottsskogsteatern i Slottsskogen, och ännu en festival. Denna gång var alla mycket mer väl förberedda än föregående evenemang.
Ett tämligen renoverat startfält denna gång. Mikael Neumann från Danmark inledde, Ukulele-Bandet drog på därefter. En ny engelsman, en äldre gentleman vid namn Bill Denver (från London!) Som följdes av klubbens Markus Berg. Sen återsåg vi ungdomsorkestern från Hjo, Hjokolele Big Band. Och så debuterade Ukulele Ladies, bl a med sin egen ”signaturmelodi” Ukulele Lady, skriven av ”the original ukulele lady”, Mai Singhi Breen, för mycket länge sedan. Lars Persson och hans ”Top Hat” gjorde sin låt från Povel-föreställningen, ”Än sjunger gubben”. Sen blev det internationellt då Jonas hade bjudit in två vänner från Holland. Först ut var Remco Houtman som spelar fingerspel och melodier på ukulele lika väl som snabba rappa låtar med ”split stroke”. Remco spelar det mesta som har strängar, vissa bara har den förmågan. Hans gode vän Janet duellerade med Remco på bl a ”12th Street Rag” i ett tempo som inte är uppfunnet ännu.
Sen blev det riktikt livat när Galenskaparnas Anders Eriksson för första gången framträdde live med en riktig ukulelebanjo. Tidigare har han spelat på en simpel östtysk grunka som inte lät nåt vidare. Jonas hämtade från England hem en Ludwig Wendell Hall från 20-talet åt Anders, och vi fick höra tre Formbylåtar från honom, varav en på svenska kallad ”Där har ingen vart”. Sjuntorp utanför Trollhättan är för övrigt platsen där ingen har varit, för dit hittar ingen.
Sen kom i snabb följd Per Andersson, Källeberga Singers från Källö-Knippla, Nimrod de Broenb och så Bo Maniette med sin uppdragbara grammofon. Och sist eftermiddagens stora stjärna, underbarnet från Dorset i England, Andy Eastwood. Tala om publikfavorit! Andy är mycket kompetent på flera instrument, och ukulele-spelet han uppvisade var helt enkelt för bra för att begripa.
Stor avslutning med alla på scen, och för all del utanför scen, då publiken ”tvingades” delta i New Orleans nationalsång ”Oh when the saints go marching in”.
Claes-Håkan Lansenfeldt skötte ståbas & Rustan Grusell trummorna hela spelningen igenom.
Efterfesten på Kustens Hus utvecklades till en rejäl jam session med mycket snapsvisor och mycket…ja, snaps!
EN AFTON FÖR GEORGE FORMBY-FANTASTER, 30 MAJ 1999
Det blev namnet som röstades fram för en special-föreställning som Jonas Svensson iscensatte i samråd med Anders Eriksson. Galenskaparna & After Shave donerade sin fantastiska lokal Lorensbergsteatern gratis, och Kulturtuben ställde upp med kringfunktioner och produktion.
Det spelades låtar, det hölls intervjuer och berättleser om George Formby, det sågs på bioduk en dokumentär om honom (faktiskt första gången på många år som biofilm visades på teatern, som ju är en f.d. biograf), och sen blev det mycket musik, där huvudnumren var Anders Eriksson uppbackad av Den Ofattbara Orkestern, och sen Andy Eastwood, med samma band. Andy fick en enorm ovation för sitt solo i ”I told my baby with my ukulele”. Pianisten bara skakade på huvudet när han hörde det. En smäktande ”Moonlight serenade” på ukulele var en annan höjdpunkt. Tomas von Brömssen hakade på med klarinetten, och avslutningslåten ”Leaning on a lamp-post” med alla på scen är ett oförglömligt minne för alla oss som var med.
PFD (Post Festival Depression)
Kan drabba den bäste. Efter urladdningen i maj var det skönt att av-ukulela sig lite, men Ukke-Bandet hade 13 spelningar under sommaren och hösten. Bästa showen var helt klart den i Kungsparken under pågående Göteborgskalas. Nästan en timme spelade vi, med bas & trummor som stöd. Låtarna börjar sitta rätt hyfsat nu faktiskt. Repertoar denna afton:
Signaturmelodin (Hylands Hörna), Vårt eget Blue Hawaii, Jazz medley, Tjo vad det var livat i holken, Karl-Alfred och Ellinor (Jonas solo), Jag vill va som du, Jolly Bob från Aberdeen, Oh Carol, Farfar Westman (snoa med Kent på munspel), Dagny, The shadow of your smile (Nimrod), Formby fans, It´s in the air, Lelero (Nimrod & Mimmi), Det gamla gänget, Dags att spela ukke (Muppet Theme), Låt hjärtat va´ mé, Knô dig in och ”extranumret” Oh When the saints.
Vad gör vi nu? Var en återkommande fråga under hösten. Mediabevakning förekom, CD hade gjorts, Povel och en del annat folk hade hyllats kors och tvärs, så det blir lätt lite tomt.
Under hösten startade internetsidan upp, och Ukulele-Bandet åkte på träningsläger. Fler och fler medlemmar fick upp ögonen på det mer ljudstarka instrumentet ukulele-banjo och köpte sig ett ex närhelst tillfälle gavs. I november korades Markus Berg till Klubbens George Formby på ett möte som tillfälligt hade förlagts till Hotell Kusten.
Styrelsen fattade under hösten beslut om medlemsstopp pga att det nu fanns strax över 100 medlemmar och det blev svårt att hantera administrationen + lokalernas begränsningar.
Text: Jonas Svensson
Bilder: GP, stillbilder ur filmer från Kent Schönströms filmkamera