Jag måste tyvärr låta meddela att två engelsmän som tidigare besökt Göteborg och uppträtt på vår Ukulele-Festival har gått bort under maj månad 2016.
 |
 |
Bill Denver (född 1924) var en färgstark personlighet som var med i Slottsskogen redan 1999. Jag hade träffat honom i Blackpool ett par år tidigare och igen i Danmark 1998 och då uppstod idén att bjuda hit honom. Jag minns att han var speciellt förtjust i våra snapsvisor på efterfesten. “Hade vi ställt oss på borden och lett allsång med ukulele i England hade vi blivit utkastade – här får man en snaps istället!”
Han spelade högt och aggressivt på sin Bacon banjoukulele med en visselpipa apterad vid stämskruvarna. Helst låtar av Ukulele Ike -och Formby såklart. Bill kunde bryta av mitt i en låt och berätta en historia och integrera den i låten utan att tappa greppet. “Bums, bellies and tits” var en annan höjdare jag hört honom göra ett antal gånger i olika sammanhang. Han var även med i den föreställning som jag och Anders Eriksson (Galenskaparna) satte upp på
Lorensbergsteatern dagen efter Festivalen 99, “En kväll för George Formby-fantaster”, där han framförde en härlig Auntie Maggie´s remedy.
Ibland uppträdde han i trakten kring London och spelade rock & roll med sin Gibson Les Paul elgitarr som han hade haft i många år. För ett par år sedan ringde Bill mig för att berätta att hans barnbarn höll på att dansa i vardagsrummet till vår musik, dvs Ukuleleklubbens CD-skiva. En karaktär som gått ur tiden.
Ray Bernard (jag tror han var född 1930) var med första gången 2001 och hade en uppskattad ukulele workshop dagen efter Festivalen. Han återkom sen till Göteborg ett par gånger i samband med UkuleleFestivaler.
Ray spelade och sjöng med mjuk stämma och anslag på ukulelen. Han föredrog att spela riktigt gamla slagdängor, “a trip down Memory Lane” som han brukade säga, oftast ackompanjerad av sin fru Karen på piano.Ray var en av grundarna av George Formby Society 1961 och har innehaft flera ledarpositioner där, senaste åren som deras “musical advisor”.
När jag pratade med honom i telefon häromåret berättade han att han var dålig, men man vet ju aldrig hur illa det egentligen är så man skiljs med förhoppningen att ses igen. Ett härligt minne är när Ray kompade Stefan Ljungqvist på en Festival-efterfest. Ray var ju även fan av Al Jolson och spelade då banjoucke till Stefans version av “Old man river”. Ett oförglömligt framförande. En man med en väldigt stor kunskap om ukuleles och banjos i alla dess former.
Bilden på Bill från efterfesten 1999 och på Ray från workshopen i Bingolottos gamla lokaler 2001.
Må de vila i frid.
Text och bild: Jonas
Medlem nr 43.